Malaria och kaffesörplande — så levde och dog man i Nordingrå på 1800-talet
Provinsialläkarnas rapporter ger oss en unik inblick
--
“Af drycker saknas naturligtvis aldrig kaffe, som förtäres i sådana quantiteter, att det icke gerna kan wara utan allt inflytande på helsotillståndet hos dess beundrare”, skrev doktor Carlgren i sin rapport för år 1863. Mycket har förändrats på 160 år men kaffedrickandet verkar bestå.
Provinsialläkarnas rapporter är en fantastisk källa för den som vill förstå hur livet tedde sig för vanligt folk på 1800-talet. Här kan du läsa några nedslag från rapporterna från 1834 till 1869 med fokus på Nordingrå socken.
Innehållsförteckning
- 1834: Smittsam sjukdom härjade i Nordingrå
- 1835: Kan det fuktiga vädret i Nordingrå vara orsaken till nervfeber?
- 1844: Stark kyla och epidemisk feber
- 1845: Första mässlingsfallet rapporterat i Nordingrå
- 1849: Hårt väder och lungsjukdom
- 1850: Hela familjer drabbade av “nervös feber”
- 1851: “Starkt kaffe” dricks av alla hela tiden
- 1852: “Rensar magen” men starka medel
- 1855: Nordingrå saknar barnmorska
- 1858: Malariautbrott i Rävsön
- 1859: “Frossan” drabbar 25 personer i Rävsön
- 1860: Malarian sprider sig till fler byar
- 1861: Tyfoidfeber sprider sig i socknen
- 1863: Kvinnorna skröpliga och med åldrigt utseende redan innan de fyllt 40 år
- 1865: Sträng kyla och smittkoppor
- 1866: Sundhetsnämnden stoppade kolera-lik
- 1867: Isen ligger kvar på de stora sjöarna till mitten av juni
- 1868: Minus 37 grader — men inte lika dålig skörd
- 1869: Provinsialläkaren dör av tyfus
Den första rapporten från provinsialläkaren som ansvarade för Nordingrå kommer från 1820. Läkaren utgick då från Bjästa i Nätra socken. Läkaren verkade över ett stort område och de flesta medicinska åkommor fick helt enkelt invånarna hantera själva eller ta hjälp av “kloka gummor”.
Något bättre blev det när Skogs provinsialläkardistrikt inrättades i november 1861. Det omfattade socknarna Bjärtrå, Nora, Nordingrå, Skog, Styrnäs, Vibyggerå och Ullånger med en läkarstation i Skog. Fortfarande var det stora avstånd och de flesta invånarna kom aldrig att träffa en läkare under sin livstid än mindre få vård på ett sjukhus.
1834: Smittsam sjukdom härjade i Nordingrå
Epidemier är inget nytt. Smittsamma sjukdomar har alltid spridit sig både bland människor och djur. Däremot var spridningen långsammare eftersom människor inte var lika rörliga som de är i dag.
“I de fleste Socknar inom Districtet, belägna norr om Skuleskogen, har, under nämnde tid ingen allmännare sjuklighet försports, utan har hälsotillståndet i allmänhet varit godt. Söder om skogen i Nordingrå och Ullångers Socknar har deremot förhållandet warit annorlunda; ty inom Nordingrå Socken hafva, utom det att en Typhus mitior wid sommarens borjan yppade sig i några gårdar, sedermera under loppet af året, dels Catarrhala och dels Rheumatiska febrar, vanligen med asthenisk karaktär, varit mycket allmänna. Så att ifrån Maj månads början till November månads utgång omkring 150 personer skola hafva warit insjuknade och deribland omkring 20 hafva aflidit, enligt meddelade upgifter från vice pastorn i Församlingen. I Ullångers Socken, der samma sjukdomar hemsökt några byar, har dock sjukantalet warit obetydligt, jemfördt med de sjukas antal i Nordingrå. De fleste sjukdomsfallen inträffade under Augusti och September månader; sedermera aftog sjukdomen småningom, så att wid slutet af November, då jag genomreste dessa Socknar, inga febersjuka förefunnos.”
– ur årsrapport 1834 av C. J. Wretholm, provinsialläkare Nätra distrikt
1835: Kan det fuktiga vädret i Nordingrå vara orsaken till nervfeber?
Gastrisk nervfeber spred sig bland de yngre invånarna i Nordingrå 1835. Gastrisk nervfeber är troligen en form av bakteriesjukdomen tyfus som gav mag- och tarmbesvär. I dag är sjukdomen, som sprids av loppor eller skadedjur, mer eller mindre utrotad i västvärlden.
“I Nordingrå Församling yppade sig en gastrisk Nervfeber i början af November månad förledne år — Stadd på resa till Gidå Bruk i Förlossningspraktik, emottog jag der underrättelsen och skyndade till Nordingrå. Vid min ankomst voro 5 personer i ofvannämnde feber sängliggande — Hos andra hade de vanliga förebudande tecknen till denna feber gifvit sig tillkänna utan att något resultat deraf ännu följt — I Sunds By der innan min ankomst 2:ne personer i denna sjukdom dött, var nu endast en flicka omkring 16 år sjuk — Febern hade dock nu hos denna utan någon tydligt uttryckt crisis omärkligt och småningom öfvergått i Stadium Convalescentiae — I Bäcklands By belägen omkring 1/4 mil från Sund var en flicka, omkring 17 år, sängliggande — I samma hus hade innan min ankomst en karl, med ungefär samma sjukdomssymptomer, som nu yttrade sig hos den ifrågavarade flicka, dött — Flickan, blond af sangviniskt temperament och nervös constitution, var på 3:dje veckan sängliggande. Sjukdomen hade en längre tid förut förberedt sitt utbrott genom den grupp af symptomer som vanligen charakterisera Nervfeberns stadium Prodromorum. — Dock medelst den hos Allmogen i allmänhet rådande liknöjdhet hade de blifvit lemnade utan särdeles upmärksamhet och Flickan fortsatte ännu dock under afbrott sin husliga verksamhet tills sjukdomen änteligen uttalade sitt absoluta veto.
De nu vid mitt besök rådande symptomer voro de allmänt kända som utmärka smygande Nervfeber af torpid art (Febr. Nerv. Stupida) — Regim lämpade efter sjukdomens individualitet föreskrefs äfensom prophylaktiska medel för de Patienten omgifvande — I Näs By var en karl, emellan 30 och 40 år, sängliggande i samma sjukdom på 3:dje veckan. Någon klar bild af sjukdomens ingress kunde ej genom de omgifvades berättelse fås. Mannens constitution var svag med tendens till phthisisk. — Sjukdomen var i sitt tilltagande och hade antagit charakter af torpid Nervfeber.
I Prestgården hade några dagar innan min ankomst en flicka af ungefär samma ålder, temperament och constitution som den i Bäcklands by efter någon tids förutgående illamående insjuknat. De förebudande tecknen hade småningom och successivt antagit formen af smygande Nervfeber — Den uttryckte dock nu såsom ännu stadd i sin början mera rörlighet i Nervsystemet och större omväxling i symptomerna och närmade sig dymedelst den art man betecknar med namnet F. Nerv. Versatillis. Dessa patienter tillfrisknade sedermera enligt till mig ankommen underrättelse alla fullkomligt dock småningom. Ingen hade efter mitt besök i Församlingen insjuknat.
Innan jag lemnar Nordingrå tror jag mig böra i allmänhet nämna några ord om de af lokalen härflytande sjukdomsorsakerne, dertill föranledd af den sistledne vår der gångbara och till sin extensitet då mycket betydligare Nervfeber — Nordingrå Församling är den sydostligaste af Distriktets och begränsas således på en sida af hafvet -Det är ett särdeles couperadt land och består till större delen af skoghöljda fjällar, som omkransa små dalsjöar, på provincialspråket benämnde Tjärnar, vid hvars stränder byarne ligga. — Detta egna förhållande har gifvit upkomst till ett hos Allmogen gängse ordspråk då de kort och godt vilja måla Nordingrås lokalförhållande “En Backe, En Sjö, En Grind” Se där Nordingrå — Den i dalarne sammmanprässade luften är oftast fuktigt kall och detta torde vara en hufvudorsak att Nervfeber der blifvit endemisk — Och ehuru de densamma framkallande orsaker i sin verksamhet stundom hindrog genom gynnande omständigheter, så behöfvas dock i allmänhet endast obetydlig ojemnhet i Atmosferiska förhållanden, för att åter väcka dem till full aktivitet.”
– ur årsrapport 1835 av C. Haij, provinsialläkare Nätra distrikt
1844: Stark kyla och epidemisk feber
Sjukdomarna som beskrevs i årsberättelserna är inte alltid helt enkla att identifiera. Under vintern 1843–1844 spreds en sjukdom som påminner om en svårare säsongsinfluensa.
“Twänne epidemiska Febrar hafwa under året förekommit inom districtet. Den första, som i November 1843 började mera allmänt wisa sig, war då af remittent Gastrisk Caracter, men öfwergick i förra hälften af Januari till Gastrisk- nerwös och upträdde då ofta Complicerad med Bröstinflammationer och reumatiska lidanden, hwilka till följe af den med årets början inträdande, med Ost- och nordostliga stormar Omwäxlande, starka kölden, som i Februari månad varierade mellan 20–30 grader, sporadiskt förekommo. Sjukdomen herskade isynnerhet inom de närmast hafskusten belägna Socknarne af districtet nemligen Nätra, Widbyggerå, Ullångers och Nordingrå. I sistnäm. Socknar fortfor den, ehuru mindre allmänt, frampå sommaren; då den deremot i de förra uphörde i April månad. I förhållande till antalet insjuknade woro dödsfallen högst få.”
– ur årsrapport 1844 av Leonh:d Eneroth, provinsialläkare Nätra distrikt
1845: Första mässlingsfallet rapporterat i Nordingrå
Forskarna tror att mässling har funnits så länge det har funnits människor. Men det var först på 1800-talet som det blev vanligt med diagnosen i dödsböckerna och i provinsialläkarnas rapporter. 1845 rapporteras det första gången i Nordingrå. Det är en mycket smittsam sjukdom som drabbar främst barn. Men jämfört med tyfus och pest så är de demografiska effekterna inte lika stora.
“Med sista månaden af året inträdde, liktidigt, innom Districtets sydligaste och nordligaste Socknar, Nordingrå och Grundsunda, en Messlings epidemi, hwilken, från dessa båda håll fortgående, spridt sig widare inåt Districtet och ännu fortfor. Äfwen denna Sjukdom har hittils visat sig wara af mild beskaffenhet och endast påkallande en lidrigt diaphoutisk regime.”
– ur årsrapport 1845 av Leonh:d Eneroth, provinsialläkare Nätra distrikt
1849: Hårt väder och lungsjukdom
Årsrapporterna berättar ofta om vädret och drar slutsatser kring att detta orsakar olika sjukdomar. 1849 verkar ha varit ett år med hastiga väderomslag.
“Från föregående året emottog detta såsom arf en kikhost- epidemie, som sedan i början af året hade spridt sig öfwer större delen af districtet och fortfor till inemot hösten isynnerhet uti de aflägsnare fjällsocknarne. I förhållande till sjukdomens utsträckning och antalet af de insjuknade barnen hafwa högst få deraf aflidit så att denna epidemie kan sägas hafwa warit af särdeles mild art.
Wäderleken, som under årets första trenne månader omväxlande mellan hastiga öfwergångar från köld till mildt eller förfärliga stormar, war i hög grad gynnade för utvecklingen af en Catarrhalisk- inflammatorisk sjukdoms constitution. Catarrhala febrar, förenade oftast med inflammatorisk affection af bronchiernas slemhinna samt lungsubstancen förekommo till stort antal och fortforo, ehuru i aftagande frequens ända till Juni månad.
Gastriskt- nervösa febrar wisade sig under wintern sporadiskt och i början af sommaren förekommo inom Nordingrå Socken många sådana sjukdomsfall, af hwilka de fläste under förloppet complicerades med en inflammatorisk irritation uti lungorna, som i twenne fall medförde döden genom ymnig exputoration.
Intermittenta febrar hafwa äfwen detta år infunnit sig, likawäl i mindre antal än under föregående twenne åren. De fläste hade tertian typ och cuperades lätt, efter förgånget begagnade af Solventia, med Kinasalt. Det aftagande antalet af sådana sjukdomsfall låter förmodar att sjukdomen ännu en gång skall förswinna från detta district.”
– ur årsrapport 1849 av Leonh:d Eneroth, provinsialläkare Nätra distrikt
1850: Hela familjer drabbade av “nervös feber”
Troligen har tyfus återigen drabbat Nordingrå 1850. Den här gången sprids den inte utanför socknen.
“En stark och ihållande köld, omväxlande med wåldsamma Sydostliga och Nordwestliga stormar, utgorde under de första månaderna af år 1850 den rådande wäderleken. De under denna tid allmännast förekommande Sjukdomsformer woro: Katarrher och rheumatismer; mindre allmänt:pleuresier, diarheér och några fall af Gastrisk feber.
Innom Nordingrå Socken wisade sig under Mars månad ett och annat sjukdomsfall af Gastritiskt-nervös feber. Med Maj månad ökade sig antalet af de insjuknade så, att innom flera hushåll alla medlemmarne deraf angrepos. Sjukdomen wann dock ej någon allmännare utsträckning och uphörde med Juni månad.
Med undantag af några Gastristika febrar och Lunginflammatism under Maj månad, war hälsotillståndet i öfrigt owanligt friskt under andra quartalet; och enahanda gynnsamma förhållande fortfor äfwen under första hälften af tredje quartalet till medio af Augusti, då den dittils under Sommaren rådande warma och torra wäderleken öfwergick till kyla och regn. Diarrheér upkommo nu at woro under September och October månader, med afbrott, särdeles allmänna öfwer hela districtet.”
– ur årsrapport 1850 av Leonh:d Eneroth, provinsialläkare Nätra distrikt
1851: “Starkt kaffe” dricks av alla hela tiden
När J. E. Håkansson tar över som provinsialläkare i Nätra 1851 ger han i sin första årsrapport en bild av sitt distrikt. Han beskriver ångermanlänningen som en enkel men “inte torftig” människa som äter mycket fisk och dricker för mycket kaffe. Kaffet dricks alla tider på dygnet och “älskas ovanligt starkt”.
“Då jag nu går att fullgöra föreskriften i Kong. Sundets Collegii Circulaire af den 5:te Junii sistledet år, finner jag mig icke wara i tillfälle att på ett fullt tillfredsställande sätt uppfylla denna skyldighet, alldenstund min kännedom om det Distrikt, inom hvilket helsovården blifvit mig anförtrodt, ännu är endast helt ny och ofullkomlig. Synnerligast är detta händelsen i hwad rörer Distriktets geologiska och typografiska beskaffenhet, äfvensom befolkningens lefnadssätt och hemlifs- vanor. Jag har ansett mig böra förutskicka denna anmärkning, för att såmedelst förklara ofullständigheten i de upplysningar, som jag har att afgifva.
Nätra Provincial- Läkare- Distrikt omfattar hela Norra Ångermanland med Grundsunda, Giedå, Arnäs, Själevad, Mo, Björna, Anundsjö, Sidensjö, Skorped och Nätra Socknar; samt widare en del af Södra Ångermanland med Vibyggerå, Ullånger och Nordingrå. Största sträckningen i norr och söder uppgår till 11 á 12 mil, och bredden ifrån gränsen af Lappmarken till hafvet torde bestiga sig till ungefär samma miltal. I allmänhet är landet särdeles bergigt, och rikt på insjöar, djupt inträngande hafsvikar och smärre strömdrag. Större mossar och sumpiga kärrtrakter finnas deremot sparsamt, undantagandes i de delar af Gideå, Björna, Anundsjö och Skorpeds Socknar, som gränsa till Lappmarken. Folket är mera allmänt välbergadt, och lefnadssättet enkelt, utan att derföre förtjena namn af torftigt. Fisk, dels färsk, men ändå oftare saltad, såsom strömming, sik och sill, utgör jemte potatis, mjölk, och bröd af korn- eller ärtmjöl, hufvudsakliga födan. Kött nyttjas mera sällan. Klädseln rättar sig icke efter något engång för alla vedertaget mod, utan varierar allt efter olika smak och förmögenhet hos olika personer. I allmänhet går man här väl klädd, änskönt större beräkning synes wara lagd på att göra uppseende med kläderna, än att förmedelst dem skydda sig emot ett hårdt klimat.
Boningshusen äro för det mesta warma, rymliga och snygga, och äfven i den fattiges koja röjer sig Norrländska allmogens sinne för renlighet. I sedligt hänseende står befolkningen på en relativt god ståndpunkt, ehuruväl lyx, fåfänga och högfärd årligen hit införas från Stockholm och andra sydligare städer med de karavaner af bondhandlande, hvilka — här tillfinnandes i stort öfverflöd — regelbundet hwarje år aftåga söderut med lass af smör, fogel, renstekar m.m. Bruket af starka drycker kan sägas wara i aftagande; åtminstone räknar brännwinet färre anhängare nu än förr, synnerligast ibland det uppwäxande slägtet. Men en dryck, som bland personer af alla åldrar och villkor blifvit särdeles omtyckt, och äfven ända till den ytterligaste omåttlighet förtärer, är Caffe. Det hålles färdigt nära nog alla tider på dagen, njutes af många utan grädde och älskas ovanligt starkt.
Några fabriker finnas här icke — icke heller några allmännare hemslöjder, med undantag af linspinning, som inom några socknar, för beredande af det i handel så kallade primalerftet, lika bedrifves af qvinnor och karlar. Derjemte böra mämnas såsom icke oväsendtliga näringsfång: strömmingsfiske bland skärgårdens befolkning, och tjära- tillverkning samt timmerhuggning inom de mera skogrika socknarne.”
– ur årsrapport 1851 av J. E. Håkansson, provinsialläkare Nätra distrikt
1852: “Rensar magen” men starka medel
Överanvändningen av laxermedel fick doktor Håkansson att ilskna till. Han menade att detta orsakade sjukdomar och att tarmkanalen “förslappas och förstörs”.
“I öfverensstämmelse med hwad förra årets embetsberättelse omförmäler, anmärkas äfven nu Dyspeptiska och gastralgiska lidanden, såsom med rätta hörande till ortens endemiska sjukdomar. Dertill kan med skäl läggas ännu en annan sjukdomsform, nemligen obstructio alvi habitualis, hwilken särdeles allmänt förekommer. Roten och upphofvet till sistnämnde lidande anser jag böra sökas i missbruket af starka laxermedel. Här råder nemligen hos allmogen den vanan, att både i tid och otid “Rensa magen”, såsom det heter; och då gemenligen för vinnande af detta, såsom i alla händelser högst välgörande ansedda, ändamål, starka purgantia, företrädesvis Aloe, Coloqvint och jalappa, anlitas, hwilka droguer rikligen tillhandahålles af ortens många landthandlande, blir slutligen följden den, att mage och tarmcanal sjukligt förslappas och förstörs.”
– ur årsrapport 1852 av J. E. Håkansson, provinsialläkare Nätra distrikt
1855: Nordingrå saknar barnmorska
Förutom provinsialläkare fanns det förr också minst en barnmorska per församling. Vissa av dessa hade en vidareutbildning som gav dem behörighet att utföra “tångförlossningar”. 1855 saknades det barnmorska för Nordingrå — något som var sockenstämmans ansvarsområde. Provinsialläkaren utövade tillsyn av barnmorskeväsendet.
“Barnmorskeväsendet är i temmeligen försvarligt skick, och examinerade barnmorskor finnes att tillgå inom alla församlingar, sånär som i Mo, Skorpud och Björna, hvilka, såsom warande små communer, icke ansett sig ega råd, att hålla egen barnmorska. Inom Nordingrå socken är barnmorskebefattningen vacant för närvarande. Önskligt vore om barnmorskorna i de längst aflägsna Socknarne egde insigt i instrumentalförlossningskonst, enär för läkares tillkallande vid behof mångengång barnaföderskans tillstånd kan blifva rätt äfventyrligt, för den stora tidsutdrägtens skull. 2:ne tångförlossningar äro af mig under året gjorda.”
– ur årsrapport 1855 av J. E. Håkansson, provinsialläkare Nätra distrikt
1858: Malariautbrott i Rävsön
Även om det 1816 blev obligatoriskt med vaccination av smittkoppor kunde lokala utbrott uppkomma. Som det gjorde 1858 i Nordingrå då doktor Håkansson fick åka dit för att ta hand om ett smittkoppsfall. I mellersta och norra Ångermanland var det 14 personer som dog — dock ingen i Nordingrå.
“Smittkoppor: Från förra året gängse hafva smittkoppor under 1, 2 och 3 quartalet å spridda ställen inom Själevad, Arnäs, Gideå, Nätra, Nordingrå och Anundsjö socknar förekommit. Såväl barn i spädaste åldern och ännu ovaccinerade, som äldre och medelålders personer hafva deraf varit angripna. Svårast uppträdde sjukdomen vid Grifslands fiskehamn i Julii månad och under då rådande stark värme. Inalles hafva blifvit antecknade 14 dödsfall, deraf 6 i Arnäs, 4 i Själevad, två i Gideå, samt i Nätra och Anundsjö 1 på hvardera socknen.”
– ur årsrapport 1858 av J. E. Håkansson, provinsialläkare Nätra distrikt
Något av ett mysterium för doktor Håkansson var den feber som under tre års tid brutit ut i Rävsö by i Nordingrå socken. Han kallade den “febris intermittens”. Slår man upp denna diagnos i en medicinhistorisk bok kan man läsa: “Febersjukdom med regelbundet växlande feber och feberfria intervaller, vanligen Malaria”. Men fanns det verkligen malaria i Sverige på 1800-talet? Ja, men det kallades inte malaria utan till exempel kallesiuka, koldesot, skaelffvosoth, skelfva, frösesiuka, eller frossa. Malaria är en endemisk sjukdom — det vill säga att den bara drabbar vissa avgränsade områden. Som till exempel Rävsön som har våtmarker där myggor trivs. Med bättre levnadsförhållanden och effektivare utdikningar blev malaria utrotat i Sverige. Det sista inhemska fallet av malaria i Sverige inträffade 1933.
“Endemiska: I likhet med hvad under föregående år blifvit anmärkt upptagas under ofvanstående rubrik äfven nu dyspeptiska och gastralgiska lidanden, i alla dessas varierande former och modificationer. Härtill, ehuru likvisst blott för ett högst inskränkt områdes räkning, ville jag lägga en ny sjukdom den intermittenta febern hvilken inom Räfsö by i Nordingrås socken nu på tredje året visat sig vara bofast.” […]
“Febris intermittens förekom under höstmånaderna särdeles allmänt inom Räfsö by i Nordingrå socken, eljest ingenstädes inom Distriktet.”
– ur årsrapport 1858 av J. E. Håkansson, provinsialläkare Nätra distrikt
I rapporten för 1858 varnar doktor Håkansson också för kvacksalvare. Särskilt i Nordingrå eftersom det ligger så pass långt från läkarstationen som numera har flyttat från Bjästa till köpingen Örnsköldsvik.
“Quacksalvare: Detta slägte, som väl sent om någonsin torde komma att alldeles utdö, så onskligt detta än vore, räknar icke synnerligen många medlemmar inom Distriktet och ibland dem ingen med vunnen mera allmänt erkänd celebrité. Det är egentligen inom Distriktets gränssocknar, särdeles Nordingrå och Ullånger, dit läkaren mera sällan kommer, som quacksalvare har en gynnande jordmon för sin verksamhet. Der kontroll kan komma i fråga att utöfvas, och der folket lärt sig att anlita läkare, der florerar ingen quacksalvare hop, och de få individer af det slaget som finnas lefva ett aftynande lif i saknad af sysselsättning och en någorlunda trygg operationsbasis. Föröfrigt hänvisas med afseende på denna punkt till 1856 års berättelse.”
– ur årsrapport 1858 av J. E. Håkansson, provinsialläkare Nätra distrikt
1859: “Frossan” drabbar 25 personer i Rävsön
Ett nytt malariautbrott drabbade Rävsön även 1859. Det måste ha varit mycket frustrerande för doktor Håkansson att år efter år se hur frossan bryter ut — till synes oförklarligt. 40 år senare skulle den brittiske läkaren Ronald Ross hitta sambandet mellan myggor och malariaparasiten — något han fick Nobelpriset för 1902.
“Under sednare delen af 1:sta och i början af 2:dra quartalet inträffade flere fall af Frossfeber i Räfsö by och Nordingrå socknar, hwaremot distriktet i öfrigt warit förskonadt ifrån denna sjukdom. Omkring 25 sjukdomsfall såväl bland äldre personer som barn. Frossan har, såsom det vill synas, blifvit endemisk inom nyssnämnde by, enär det nu är tredje året, som hon der förekommer, utan att samtidigt wara gängse å något annat ställe af distriktet.”
– ur årsrapport 1859 av J. E. Håkansson, provinsialläkare Nätra distrikt
1860: Malarian sprider sig till fler byar
Doktor Håkansson konstaterar att det knappast kan finnas någon i Rävsön som inte har frossan vid det här läget. Dessutom har sjukdomen spridit sig till fler byar i Nordingrå.
“Frossa. Gängse under större delen af året, men företrädesvis på vintern och våren, inom Nordingrå Socken, der enligt pastors uppgift inemot 150 sjukdomsfall skola hafva inträffat. Den egentliga härden för sjukdomen, derifrån denna spridt sig till flertalet af socknens öfriga byar, har warit Räfsö, der frossan nu i flera på hwarandra följande år varit stationär och hwaräst under året näppeligen någon enda person af befolkningen lär warit förskonad. Af 6 inträffade dödsfall komma 4 på man- 2 på quinkön. I öfrigt ha tre fall af Frossan blifvit under året observerade i Själevad, och af i Ullånger, alla dessa i slutet af första och i början af andra quartalet.”
– ur årsrapport 1860 av J. E. Håkansson, provinsialläkare Nätra distrikt
Förutom malarian spreds andra sjukdomar som gastrisk nervfeber och scharlakansfeber (scarlatina). I Nordingrå fick tio barn scharlakansfeber. Två av dem dog. Den 6 augusti dog torparen Jonas Wedins 11 månader gamla son Petrus. Någon vecka senare, den 18 augusti, dog inhysehjonet Eric Erssons fyråriga dotter Carolina.
“I Ullångers Socken visade sig Gastriska nervfebern under månaderna mars och april, samt slutligen äfven i Nordingrå, der den uppträdde i tvenne serskildta repriser, första gången i maji och Junii, samt andra gången i början och under loppet af årets sista quartal. Icke flera än 5 sjukdomsfall i Ullånger och byarne Utvik och Salom; tre bland quinkön och två bland män, alla fullväxta. Sjukdomsfallens antal i Nordingrå 19, deraf insjuknade af mankön 8, af quinkön 11. Af de förra woro 6 barn, af de sednare 5. 2 personer af quinkön, och en af dessa barn, döda. […]
Scarlatina visade sig under sednare helften af Maji och förra helften af Junii i Vibyggerå socken, der enl. presterskapets uppgift omkring 10 sjukfomsfall skola hafva inträffat i hwaraf ett dödligt hos en 7 års gammal flicka. Äfven i Nordingrå socken yppade sig sjukdomen vid samma tid och angrep derstädes 10 barn, deraf två afledo, en gosse och en flicka i Näs by.”
– ur årsrapport 1860 av J. E. Håkansson, provinsialläkare Nätra distrikt
1861: Tyfoidfeber sprider sig i socknen
Den nya provinsialläkarestationen i Skogs socken är efterlängtad. Inte bara av invånarna men även av läkarprofessionen. Provinsialläkaren i Härnösand är en som ser fram emot att få en ny kollega eftersom två kvacksalvare har gäckat honom.
Jacob Jonsson, boende i Gallsetts by af Skogs Socken, och Erik Månsson, boende i Nordingrå Socken, äro här sedan flere år tillbaka kända. De utöfva sin praktik särdeles inom Nora och Skogs Socknar och närgransande Socknar af Sollefteå och Norra Ångermanlands Distrikter.
Upprepade åderlåtningar, laxermedel, kräkmedel, terpentin och nervdroppar äro nästan uteslutande de medel som utan åtskilnad begagnas, och doserna så starka att man måste anse otroligt att berättelserna derom äro med sanningen öfverenstämmande. Erik Månsson har under årets lopp 2:ne gånger varit ställd under tilltal.
Som den nya Provinsial Läkare stationen i Skog är belägen i Centrum af dessa personers verkningskrets, så torde för framtiden någon närmare uppsigt kunna egnas åt deras åtgöranden.
– ur årsrapport 1861 av Carl-Johan Hallström, provinsialläkare Härnösands distrikt
En tyfoidfeber spred sig snabbt i Ångermanland under 1861. I Nordingrå drabbades nio personer, enligt doktor Håkansson.
“Tyfoidfeber (Typhus abdominalis) har under årets alla månader å spridda ställen af distriktet warit gängse, för det mesta i de byar der densamma uppträdt warit begränsad inom ett eller par hushåll och i allmänhet förlupit skonsamt. Af inalles kända 108 sjukdomsfall hafva icke mer än 7 slutats med döden. […]. Derefter yppade sig sjukdomen under sednare delen af 1:sta och till mitten af 2:dra quartalet {…} i Nordingrå socken der inom Elgsjö, Veda och Röringe byar 9 sjukdomsfall förekommo hwaribland af quinkön 4 och af mankön 5, dessa sistnämnda barn”
– ur årsrapport 1861 av J. E. Håkansson, provinsialläkare Nätra distrikt
1863: Kvinnorna skröpliga och med åldrigt utseende redan innan de fyllt 40 år
I november 1862 flyttar den första provinsialläkaren in i bostället i Herrskog. Frans Johan Bohman, född 1833 i Vimmerby, har efter studier i Uppsala fått tjänsten som provinsialläkare i Skogs distrikt. Men han hinner knappt börja förrän han av oklar anledning dör den 6 januari 1863 bara 29 år gammal. Utanför Skogs kyrka står i dag ett kors i metall med inskriptionen “Den förste läkaren i Skog”.
Elis Nicolaus Carlgren, från Grangärde i Dalarna, tog över som provinsialläkare i februari 1863. Han har då precis tagit sin licentiatexamen.
Skogs distrikt hade 1863 ungefär 13 000 invånare och omfattade sju socknar — däribland Nordingrå. Doktor Carlgren inleder sin stationering med att ge en noggrann beskrivning av sitt distrikt och dess invånare. Han är inte imponerad av kvinnorna under 40 år som han tycker ser åldriga och skröpliga ut. Ett hårt leverne och missbruk av kaffe och “skarpa medikamenter” pekar han ut som en trolig orsak. Kaffedrickandet är något som uppenbarligen provocerar doktor Carlgren. Han noterar att man tycker att salt — vanligt koksalt — förhöjer smaken på kaffet.
“Skog distrikt med ungefärl. 13000 innevåre, fördelade på 7 socknar och omfattande Nordingrå, Nora och en del af Botheå härader, bildas hufvudsakl. af den landssträcka, som utskjuter mellan Ångermanälfvens utlopp och hafvet, sålunda omgifvet af watten i sydvwest, söder och öster. Hela distriktet är genomdraget af teml. höga bergåsar, af hwilka dock ingen torde uppnå en höjd af 1000 fot öfwer hafvet. Grupperade utan någon bestämd ordning bilda klippmassorna på många ställen ett pittoreskt wirrvarr af dalar och branter, särdeles i Nordingrå samt äfwen till en del i Wibyggerå och Nora socknar, hwilka alla stöta till hafwet, som med djupa fjärdar skär in emellan bergen. Hela distriktet är för öfrigt öfwerlupet af en mängd mindre wattendrag, hwilka sällan blifwa så stora att de ens kunna förtjena namnet af åar, men i stället mången gång i djerf fart uppsöka de små sjöar, som öfwerallt synas vilja inkräkta det rum, som lemnas öfrigt af bergen. Landet är sålunda i sin helhet mycket kuperadt och till följe deraf otillgängligt för odling, hwartill dock hwarje aldrig så liten tjenlig bit flitigt begagnas. Något längre från kusten widgar sig dock landskapet till något större odlade eller odlingsbara fält.
Allmogen bygger gerna sina gårdar på något afstånd från hwarandra, samt, så widt möjligt är, på någon af de talrikt uppskjutande höjderna och småkullarne hwarigenom landskapet skulle erhålla ett obeskrifligt täckt utseende, om icke total brist på allt skönhetssinne eller tanken på en för öfrigt mycket twifvelaktig nytta intalade dem att bortraka hwarenda buske eller träd som finnes i grannskapet af de nästan utan undantag omålade boningshusen. Några egentl. större myror, träsk eller dylika sumpiga trakter finnas icke, om ej möjligen längst bort i de mera obebodda s.k. fjellskogarne, hwilka, här i parenthes nämndt, dock icke, ehuru utgörande de aflägsnaste delarne af distriktet, ligga längre än på sin höjd 4 mil från läkarestationen. Så wäl af landets naturliga beskaffenhet som af walet wid byggnadslokaler synes man sålunda föga mer kunna fordra i sanitärt hänseende. En annan sak är huru allmogen inreder sina boningshus, hwarwid wäl åtskilligt torde wara att anmärka, emedan jag icke utan skäl tror mig kunna påstå, att man här ser mera på tiden än soliditeten wid byggnaders uppförande. Några stora prydliga bondgårdar ser man här icke, men trångbodda kunna dock icke bönderna sägas wara efter allmogefolks wanliga behof, särdeles som man ofta får se ett eller annat rum stå obegagnadt och hela familjen, om den icke är desto större, inlogerad i köksrummet. Att de i allmänhet hafva kallt och dragigt i sina boningsrum är utom all fråga, men så är det icke heller något bortklemadt slägte, som bebor dem. Härdade till det otroliga borde de intill sena åldern kunna bewara krafter och helsa om de icke på ett alltför påtagligt sätt slösade med denna sednare. Wäder och wind, köld och regn bekymrar dem föga. Att se bonddrängen i skjortärmarne i ganska bister winterkyla är ingenting ovanligt och bond”stintan” bäfwar icke att wintern om gå till sängs i ett rum, der det aldrig funnits eldstad, endast hon får sin skinnfäll med sig.
Också är allmogens lefnadssätt ganska enkelt och afmätt; wanor och bruk i detta afseende nästan pedantiska. Då jag tillämpar uttrycken enkelt och afmätt på födoämnen, gäller detta dock uteslutande qualiteten, men ingalunda quantiteten, ty potatis och strömming wälling och bröd af korn intagas i wäldiga portioner morgon, middag och quäll, eller rättare morgon, förmiddag, eftermiddag och quäll, ty så äro måltidstimmarne här fördelade, och detta året om. Strömming utgör neml. här det wanligaste födoämnet, dock äro äfven utom nyssnämnde ingredienser i måltiderna icke heller smör, kött, fläsk och wissa tider på året äfwen mjölk icke så alldeles sällsynta. Wid bröllop och dylika högtidligheter är om sommaren graflax en stående rätt i vissa socknar. Af drycker saknas naturligtvis aldrig kaffe, som förtäres i sådana quantiteter, att det icke gerna kan wara utan allt inflytande på helsotillståndet hos dess beundrare. Karlarne gifwa quinnorna föga efter i njutandet af älsklingsdrycken, hwars smak här anses betydligt förädlas af salt, vanligt koksalt. Till traktering begagnas äfven ofta körsbärsvin och “rödt win”, hvilket sednare dock ofta utgöres af någon wämjelig blandning, hwartill receptet åtminstone icke med smaken kan utransakas. Mycket allmänt är äfwen swagdricka oftast surt eller ojäst. Ganska sällsynt är deremot brännvinet, hwadan de stötestenar, som ruset plägar lägga i wägen för den allmänna ordningen här äro föga framstående.
Allmogen är af ett tyst och fogligt, nästan dystert sinnelag. Eller hwadan kommer det att aldrig ett muntert skratt, en sång, en melodie en folklek, några nationella öfningar eller någonting annat dylikt förråder att på insidan af det trälaktiga hwardagslifvet dock finnes en sträng som kan stämmas för lifvets behag. Icke ens midsommaraftonsolen finner ungdomen samlad i ett glädtigt lag. Ett par hopvirade björkkronor öfwer en stugudörr, se det är redan mycket. Deremot firas årets högtider grundligt med mat, ty det är ett nöje, som bonden känner till botten. Den egne, sjelfegande bonden trälar och arbetar till och med till öfwerdrift och mången gång på bekostnad af sin framtida helsa, men innan han kommit på den point att han odlar sin egen jordbit, står arbetshågen icke i förhållande till pretentionerna på den för hwars räkning han arbetar och sällsynt är icke att tjenaren för den mest fogliga tillrättavisning säger upp tjensten. Härtill bidrager trol. ganska mycket den lätthet hwarmed den unge arbetskarlen under sommarmånaderna sättes i tillfälle att på kort tid förtjena en, relative till behofven, ganska stor kontant penningesumma vid sågar och lastageplatser. Att det irreguliera lif som der föres dock icke är till fromma hwarken för kropp eller moral är påtagligt. I öfrigt synes mig bonden här wara en man för sig, sjelfständig, till och med envis, fast sluten till sina ståndsbröder, vidskeplig, aldrig ohöflig, men icke heller flat eller undfallande och ingalunda någon herreman. I sedligt hänseende synes han mig intaga en ingalunda låg plats, åtminstone förekommer wid ett ytligare betraktande ingenting anstötligt; om deremot det sedliga lifvet, sådant det uppträder för betraktaren, hwilar på sannt religiös grund kan jag icke yttra mig.
I physiskt hänseende är redan till en del ordadt. Hwad wext och utseende beträffar duga inga allmängiltiga drag, icke ens inom samma socken. Små och stora, präktiga och wanlottade gestalter, ljusa och mörka fysiognomier förekomma om hwarandra, dock med det uttryckliga tillägg, att epitheterna stora, präktiga och ljusa ega en wida frequentare tillämpning än deras motsatser.
Hwad som dock snart faller i ögonen är quinnornas skröpliga och åldriga utseende redan innan de hunnit 40 talet, hwartill jag endast will antyda som möjliga orsaker: ett släpigt och mödosamt lif, missbruk af kaffe och skarpa medikamenter, åderlåtningar samt genom öfwerlastning förstörda magar. Klädedrägten är enkel och har ingenting annat utmärkande än lappskodonen och hundskinnspelsen, hwarigenom allmogen om wintern skiljer sig från “Sörlänningen”. Så wäl de brukliga wadmalskläderna som en mängd andra nödwändighetsartiklar äro, om icke alltid, dock ofta nog af hemortens produktion. På wissa trakter wäfwas, äfven till afsalu, mycket lärfter, till i till spånaden af hwilka äfven karlarne deltaga. För öfrigt kan af ofwanstående synas att näringsgrenarne utgöras af respective till lokalerna, jordbruk, fiske, skogsafwerkning, timmerforsling och brädlastning. […]
“I Nordingrå socken hafwa de längst bort boende barnen 1 1/2 mil till skolan. Skolrummet är osundt, utan all ventilation, kallt och med alltför ringa höjd från golv till tak, samt dessutom alltför otillräckligt, om skolan skulle ordentligt besökas.”
– ur årsrapport 1863 av Elis Nicolaus Carlgren, provinsialläkare Skogs distrikt
Även doktor Carlgren är provocerad av de “kloka män och gummor” som utför alternativa behandlingar. Så kallade kvacksalvare.
“På dylika finnas god tillgång. De mera framstående namnen äro. Dellden i Nora, Erik Månsson i Nordingrå samt “Jacob Jons mor”, Sjödin och Ahlströmi Skog, hwilka hafwa ett stadfästadt rykte som “doktorer”. Dessutom uppdyka litet emellanåt här och hwar namn på storheter, som helt plötsligt befunnit sig sjelfwa och af andra befunnits äga förmåga att kurera både i stugan och ladugården. Allmogens förtroende till dessa är sannerligen stort, om ock icke obegränsadt. Att åtskilliga hedrande undantag af nämnde klass finnas, hwilka wilja bibringa sina ståndsbröder en annan öfwertygelse om quacksalvares werksamhet och syften bör icke förtigas, men i allmänhet har läkaren att kämpa med många obehagligheter och trakasserier genom quacksalvares inblandning i de sjukes behandling.
Se här ett eller annat exempl. med så få ord som möjligt. Jag blef kallad till en sjuk. Efter verkställd sjukexamen frågade jag: “nå hwad hafwen I “sökt” för (h. e. gjort för att hjelpa) detta? Jo wi hafwa gjort så och så! Hwilka har gifvit det rådet? Jo det har Jacob Jons mor! (obs! hon är min närmaste granne) Nå hafven I ej gjort något vidare? Jo vi hafva gjort så och så! Hwilken har ordinerat det? Jo det har Erik Månsson. Nå hafven I ej gjort något widare? Nej! Hafven I ej åderlåtit? Jo det hafva wi gjort, det är wäl bäst att wi tala om alltihop! Hwem har ordinerat det? Jo det har Delldén! Man skall ingalunda tro att detta är något enstaka fall, utan dylikt är regel och undantagen äro få. Jag kan icke heller neka mig att anföra följande. En medelålders man hade fallit under ett såghjul och blifvit illa tilltygad. Tillkallad fann jag till min icke ringa förvåning Erik Månsson på stället före mig och 3:ne klumpiga, korta spilor illa surrade omkring wenstra lårbenet. Man frågade om det icke war bra gjordt och om det ej kunde få ligga så. Då sådant ej lät sig göra och jag till följe deraf tagit af alltsammans, fann jag lårbenet fractureradt på nedre 1/3 delen och underbenet likaledes på 2:ne ställen. Jag gjorde nu ett dubbelt lutande plan enl. A. Coopers modification af den ursprungl. Pottska methoden och hade tillfredsställelsen att få fracturändarne wäl reponerade och hela benet i ett särdel. godt läge. Jag reste, som mig syntes, med goda utsigter till läkning och rakt ben. Inom ett dygn kom ilbud att “allt war på tok”. Ock “på tok” war det. Båda brottändarne på å lårbenet widt skilda åt och den öfre ändan pekande hardt nära under den swartblåa huden på lårets yttre sida. Hwem har rubbat “ställningen”? frågade jag. Efter mycket krumbugtande fick jag af de förtwiflade quinnorna weta att Erik Månsson icke allenast hade ordinerat 2:ne kaskar (arrac och kaffe) dagl; utan äfven i samråd med den “oregerlige” och despotiske mannen hade tagit och släppt ut det med gångjern försedda lutande planet, hwaraf följden naturl. skulle blifva den ofwan mämnda.
E. Månsson war försvunnen, och pat. lofvande bot och bättring war till fromma för sitt hem hädanefter allt annat än olydig. Sådana äro de. Oförskämda, djerfva, tilltagsna och åtminstone Delldén och Erik Månsson, begåfwade med ovanlig förmåga att prata och då man wet, att de ingalunda lägger fingrarna emellan, då de klämma till med sin kritik öfwer “Doctorn” är naturl. att deras inflytande på en lättrogen allmoge ingalunda skall werka till fördel för denna denna sednare. Så wet jag att D. i somras widt och bredt utbredde sig öfwer Docktorn “som icke hade wetat att begagna sig af silfvernålar, då han sydde hop ansigtet på en liten flicka”, som blifvit sparkad af en häst och icke hade hällt balsam i såret, hwilket han, D., som egde en förträfflig balsam för detta ändamål skulle hafva gjort.
Denna D. är egentl. mjölnare och har wid quarnen inrättat en wattenkuranstallt, der han om sommaren emottager patienter särdel. från widt aflägsna trakter, der hans rykte hunnit blifva nog stort, att häfwa alla betänkligheter mot hans lärdomsprof, för lyckan att få komma under hans wård. Om han med sin wattenkur skadar eller gagnar kan jag ännu ej säga, måhända skulle jag vara böjd för att tro detta sednare, om jag ej twiflade för mycket på hans styrka i disgnosen. Emellertid förmår han icke heller att, lik en annan Bambastus Paracelsus, sköta sin praktik på vandrande fot, hwarwid han förstår att samla omkring sig en mängd menniskor, hwilka mindre förbluffas af priset på dropparne än hans billighet för “sitt beswär”. Signerier och andra konster föraktar han ingalunda.
“Jacob Jons” mor, enka efter en widt beryktad quacksalvare, är en storhet af andra ordningen och som jag tror, af teml. oskyldig art. Förmodligen menar allmänheten, att wid hennes mans, den store undergörarens, hädanfärd dock något af hans anda måtte hafwa kommit öfwer henne. A. och S. ehuru mina socknebor äro mig mindre bekanta, men af presten i Församlingen har jag hört att de ofta äro stadde på sjukbesök. För att nu närmare yttra mig öfver den nytta eller skada, som ofvan omskrifne practici möjl. kunna åstadkomma fordras dock att jag en längre tid blir i tillfälle att så der på afstånd följa gången af deras werksamhet. Icke har jag hittills sett något werkligen godt uträttas af dem, ehuru jag wäl en eller annan gång kunnat stöta på någon ordination, som antydt att de tänkt sig det ifrågawarande fallet riktigt. Snarare har jag då några gånger sett den werka direkt skadligt, såsom wid ofwanskrifne benbrott; wid ett fall af abscess i högra regio iliaca, der D. hade diagnosticerat bråck och som sådant behandlat densamma o.s.v. ett fall af luxatio humeri, der Erik Månsson diagnosticerat “sensträckning” och pat. t.f. deraf först efter 3:ne månader sökt mig för denna “sensträckning” som aldrig wille blifva bättre. I allmänhet åstadkomma de minst sagdt intet godt med sina åderlåtningar, stora quantiteter kräkpulver och skarpa laxermedel, för att icke tala om brännvin och arrac hwilka wid sjuksängen spela en betydande röle, om mest som medikament eller som traktering åt quacksalvaren må wara osagdt, men säkert är att brännvin ingår i de flesta kurer och till och med barnsängsquinnor förtära rikligt deraf.
– ur årsrapport 1863 av Elis Nicolaus Carlgren, provinsialläkare Skogs distrikt
1865: Sträng kyla och smittkoppor
I alla årsrapporter inleder provinsialläkaren med en beskrivning av vädret det gångna året. Vintern 1865 verkar ha varit ovanligt kall med temperaturer ner mot –35 grader.
“Början af nyåret utmärkte sig genom frisk winter med omkring –25 grader à –26 grader, hvilken temperatur dock något höjde sig, utan att likwäl ngonsin töwäder inträffade tills dess att omkring den 5:te Februari temperaturen sjönk till –30 grader à –35 grader, när det war som kallast. Snö, hvarmed förut warit teml. sparsamt föll i tillräcklig mängd i början af Februari och wintern fortfor till början af Mars att wara ganska allwarsam med undantag af ett par dagars lindrigt töwäder i medio af Februari. Början af Mars utmärkte sig genom milda, wackra dagar, hvilka för öfrigt fortforo hela månaden med undantag af ett par dagar i dess midt, då termometern wisade –15 grader à –18 grader äfven på dagarne. Morgnarne deremot woro nästan städse kalla och ännu den 27 Mars visade termometern –21 grader före soluppgången.”
– ur årsrapport 1865 av Elis Nicolaus Carlgren, provinsialläkare Skogs distrikt
Smittkoppor var en sjukdom som tog många svenskars liv. Nästan 300 000 människor dog av smittkoppor i Sverige mellan 1750 och 1900. I dag är sjukdomen utrotad. Men 1865 var den i högsta grad aktiv.
“Hvad som deremot företrädesvis tagit helsovårdens uppmärksamhet i anspråk under förflutna året är Smittkopporna, hvilka inom detta distrikt varit gängse sedan Februari månad 1865. De infördes då otvifvelaktigt nordanifrån Örnsköldsviks distrikt till Nordingrå socken och Mjälloms by, der de först visade sig i Skogs distrikt och hvarest de envist fortforo ännu i September men sedermera från den tiden ej hördes något vidare af. I denna by woro de ock intensivast och öfver relativt till byns betydliga utsträckning talrikast, så att ensamt derstädes utaf 33 sjuke afledo 4 stycken (neml. 2:ne medelålders hustrur en 35 års man och en 12 års gosse) Ifrån Nordingrå öfverfördes sjukdomen snart till Nora och öfriga socknar, i hvilka de, om ock spridda och lindriga, ännu wid årets utgång fortforo. Så fast fot som i Mjällom hafva de dock ingenstädes fått, utan vanligen kommo de i spridda fall, så att till och med inom samma hushåll vanligen blott en, mera sällan 2 personer insjuknade. Oftast war utgången lyclig äfven om patienten under sjukdomens blomstringsstadium såg alldeles jämmerlig ut. Widkommande behandlingen, har jag om densamma, såsom endast kunnande wara symtomatisk, intet särskildt att anföra, men will ej uraktlåta nämna, att jag i de flesta fall följt Canstatts råd att utwärtes begagna utspädt Chlorvatten, och detta råd tror jag i mera än ett fall wara ett godt råd. Af mig iakttagna fall af smittkoppor under 1865 utgöra en summa: 47.”
– ur årsrapport 1865 av Elis Nicolaus Carlgren, provinsialläkare Skogs distrikt
1866: Sundhetsnämnden stoppade kolera-lik
I större städer fanns det något som kallades sundhetspolis. Deras uppgift var att upprätthålla ordning och hygien inom kommunen. Mindre kommuner, som Nordingrå, fick nöja sig med förtroendevalda ledamöter i sundhetsnämnden.
“Någon sundhetspolis finnes här naturligtvis icke, om man ej så skulle vilja kalla en eller annan mera nitisk medlem af Sundhetsnämden, utplanterad här och hvar på sitt hemman bland den öfriga befolkningen i socknarne. Så som ett aktningswärdt exempel på en dylik waksam ledamot kan nämnas ordföranden i Nordingrå sockens sundhetsnämd, Hägglund, hvilken, då han i höstas hade “fått nys” om att wederbörande på Sandö glasbruk hade i sinnet att till födelseorten Nordingrå afsända liken efter de under rubr. 2:o b. i Kolera å Sandö (se nämnde rubr.) aflidne männen, ögonblickligen under natten afsände ilbud till Sandö med skarp protest mot ett dylikt förfarande, hvarigenom han ock i elfte timman lyckades inhibera resan med de båda koleraliken, hvilka annars säkerligen till allmänhetens harm och förskräckelse om ock ej till så stor fara, hade blifvit transporterade 2 à 3 mil landwäg för att roligen få hvila i sin födelsebygds Kyrkogård.”
– ur årsrapport 1866 av Elis Nicolaus Carlgren, provinsialläkare Skogs distrikt
1867: Isen ligger kvar på de stora sjöarna till mitten av juni
Åren 1867–1869 kallas missväxtåren eller nödåren. Vädret gjorde att skördarna blev så dåliga att de inte kunde mätta folket. Vintern 1867 ville aldrig ta slut. Av de svenska väderstationer som var igång 1867 och fortfarande var aktiva år 2013, uppmätte samtliga sin kallaste majmånad år 1867, i vissa fall minst 2 grader kallare än den näst kallaste majmånaden.
“April månad inträdde, men term. höll sig förvånanswärdt envist under fryspunkten äfven under dagarne, utan att dock nedgå mer än på sin höjd 7 grader under densamma, ända till d. 20:de, då den under dagarne började hålla sig några högst få grader öfver 0. Af wårfåglar fingo wi under denna månad ej se flera än bofinken, sädesärlan och slut. anden.
Maj kom, men ingen wår. Natten mellan d. 7:de — 8:de föllo betydliga massor med snö och ända t.o.m. d. 27:de kunde term. k. 8 på morgnarne ej komma högre än till +7 grader. Alla wattendrag kördes obehindrat, ja ännu den 28:de (d 28 Maj 1867!) kördes stora hölass från Sandö midt upp efter Ångermanelfven och d. 21 kommo kornlass (á 30 R:dr tunnan) körande yttre sjövägen från Hernösand direkte hit öfver åt Skog och norra Ångermanland. Först d. 18:de lät lärkan höra sig. Ändteligen d. 30:de tycktes utsigterna något ljusna, då term. en stund uppgick till +18 grader och alla småbäckar började dansa fria, särdeles sedan d. 31 ett ymnigt regn började falla. Första Tussilago hittades denna dag. Hittills hade man dock burit sitt kors med tålamod, men då med
Juni månad ingick och term. åter nedgick, så att den i bästa fall någon middagsstund kunna wisa +13 á 16 grader; när alla berg i bakliden ännu woro fullkom. snötäckta och all gräsmark likaså (endast åkrarne visade sig bara); när man ännu d. 5 Juni kunde promenera på de större sjöarne, hvilket jag sjelf war i tillfälle att probera; när ännu den 10:de på natten stark frost inställde sig och när slut. den 13 ett ståtligt urwäder wid +1 grad (sic!) grads wärme arrangerades, då blef det werkligen hemskt och en dyster aning om utgången af allt detta började intaga allas sinne. Först den 16 och 17:de blefvo de större sjöarne fri från is. Straxt derefter kunde en eller annan åkerlapp börja besås. Nu inträdde med ens såsom genom ett trollslag en märkwärdig förändring. Den 20:de började åskan mullra och åtföljdes af ymnigt ljumt regn, omedelbarligen hvarefter 25 graders wärme inträdde och uppgick inom ett par dagar till +28 grader. Sommaren uppstod fullvaken på en gång, men tywärr för sent, ty hvarken korn — eller potatis- sådd hann afslutas före midsommaren, utan en god del måste sparas till efter helgen. Wädret fortfor nu öfver hufvud taget att wara ganska wackert äfven under början af Juli månad. Efter den 20 Juli wille term. ej gerna komma högre än +16 á 18 grader.
Under Augusti månad steg åter term. så att den på dagarne wan. höll sig omkring +20 och wädret war i allo tillfredsställande och gynsamt för årswexten. I början af denna månad företogs allmänt höbergningen och fullbordades till allmän belåtenhet om och regnet stundom warit i någon mån hinderligt
Med September månads ingång började term. att falla något, dock fortforo dagarne hela månaden igenom ända till d. 23 att wara emellan +13 och +17 grader warma. Kornet stod ymnigt och wackert med förwånansvärdt stora och tunga, men tywärr nästan öfverallt ännu gröna ax. Farhågan att all denna herrlighet aldrig skulle hinna mogna besannades ock snart på ett ganska grymt sätt. Redan nätterna till den 3 och 21 Sept. åtföljdes af ganska allvarsam frost som på en del ställen förstörde potatiskålen, hvaremot kornet wäl dessa nätter ej tog någon wäsentlig skada. Nu inträdde emellertid de för Norrlänningen minnesvärda nätterna till d. 24:de, 25 och 26 Sept., hvilka succesive medförde allt skarpare och skarpare frost, så att den 26:te på morgonen den invid wäggen hängande term. visade -4 grader. Den gröda som denna natt befanns stående på strå blef säkerligen ej mycket wärd och det som man i brådrasket hade skurit war till en god del grönt. Hela
Oktober månad höll sig term. på dagarne ungefär. omkring +6 grader á +10 grader, stundom något derunder. Den 31 föll första snön och den 4:de
November hade wi slädföre som förblef stadigvarande. I midten af månaden tillfrös sjöarne och den 23 hade wi 18 grader kallt. Med
December månads ingång inträdde och fortfor en sträng köld, som nådde sitt Culmen dagarne före jul då term. ibland kunde nedgå ända till -38 grader. Stark köld fortfor f.ö. till årets slut med undantag af den 26, 27, 28 då Term. ej nedgick under -6 grader
Att till följd af ofvanuppgifne temperaturförhållanden under försommaren och hösten den norrländska spanmålsskörden år 1867 både till qvali och qvantum gifvit ett bedröfligt utslag är numera ett factum, hvarom äfven “Sörlänningarne” genom sin storartade hjelpsamhet till nödens afhjelpande på det wackraste sätt wisat sig hafva tillräcklig kännedom. Att äfven rågskörden till wäsentlig del, till följd af den sega wåren slog fel, hade wäl i det stora hela mindre att betyda, då, såsom kändt är, rågodlingen här är föga aktad och utbredd. Äfven potatisskörden blef naturligtvis sparsam, men af god beskaffenhet. Deremot utföll lyckligtvis åtminstone inom detta distrikt höskörden fullt försvarlig så att ladugårdarna ej behöft inskränkas. Orätt wore emellertid säga att man ej har fått matnyttigt korn, ehuru wisserligen både sparsamt och dåligt. Med säkerhet kan jag ej yttra mig om sädeskorn, men jag har anledning tro att distriktet kan skrapa ihop tillräckligt af den varan för sitt eget behof, men för tillräcklig brödfödas anskaffande hafva alla socknarne nödgats begära större eller mindre lån.”
– ur årsrapport 1867 av Elis Nicolaus Carlgren, provinsialläkare Skogs distrikt
1868: Minus 37 grader — men inte lika dålig skörd
Den urusla skörden från i fjol satte sitt avtryck på folkhälsan. Framför allt var det tyfus som drabbade många. Doktor Carlgren beskriver skörden 1868 som “liten men god”.
Januari månads första dagar varierade temperaturen mellan 10 à 20 graders köld, hvarefter blidare väderlek, stundom t.o.m. öfvergående till tö, war rådande ända till d. 21, från hvilken dag term. föll tills den slutl. d. 24 visade ända till –37 grader, hvarefter den åter steg, så att den d. 30 t.o.m. stod på +4 grader. Snö och slädföre tillräckligt.
Februari 1:sta–9:de varierade gradtalet mellan –20 grader och +2 grader. Den 10:de hade vi –27 grader hvarefter term. åter höjde sig så att den d. 18:de och 19:de stod öfver nollpunkten och varierade sedan ända till månadens slut mellan –15 grader och +2 grader à 3 grader. Äfven Mars ingick med ganska mild väderlek men med betydl. snöfall. Till den 13:de steg visserligen ej term. öfver +-0 grader, men nedgick ej heller längre än till –20 grader. Från och med den 13:de inträdde i hållande blidväder, mot slutet af månaden uppgående ända till +10 grader och blott undantagsvis nedgick term. under 0 grader
April månad war föga blidare än slutet af Mars och högsta gradtalet under hela månaden inträffade den 23:dje, då term. visade +13 grader en stund. Redan före d. 20:de war det dock slut med slädföret. Den 14 kom lärkan, d. 20:de sädesärlan, den 21 gräsanden.
Maj. Sjöarne inpraktikabla, men mycken snö ännu quarliggande. Från och med den 10:de började term. stiga till +12 grader à 14 grader i skuggan kl. 8 f.m. och höll sig sedan teml. jemt wid detta gradtal eller något derutöfver. Den 14:de voro de störrre vattendragen isfria och redan dagarne före d. 20:de började der till lämpligt liggande åkerstycken kunna besås.
Juni. Ännu den 1:sta i denna månad såg jag under en tjensteresa väldiga snödrifvor i de trängre dalarne, ehuru vegetationen för öfrigt tätt invid var ganska långt framskriden. Wärmen under hela månaden teml. jemn, men öfversteg blott en gång 21 grader, annars höll den sig vanl. mellan +15 grader à +20 grader.
Juli. Wärmen jemn och ihållande, +20 grader och derutöfver, men brist på regn gjorde att vegetationen pådrefs för brådstört och redan omkring den 20:de måste höbergningen företagas emedan allt hotade att förbrännas af den envisa torkan och värmen som nu stundom uppgick till +29 grader à +30 grader.
Augusti ingick med samma fortfarande wärme wanl. stigande till 25 à 26 grader Flera gånger tyckte man sig med säkerhet kunna spå regn, men endast undantagsvis samt i små portioner utdelades något af den varan så att allt brådmognade och redan före den 17:de kunde rågskärningen påbörjas. Nu kom ganska rikligt regn, som åtminstone kom potatisen till godo äfvensom den förbrända gräsvallen. Hetta och torka inträdde ånyo och omkring d. 20:de börjades med kornets skärning. Luften war tjock och disig, likasom uppfylld af rök, genom hvilken solen framskimrade som ett svagt eldrödt jätteklot
September ingick med svalare temperatur och ymnigt regn, men wärmen tilltog snart åter och uppgick stundom till +23 grader. Från midten af månaden steg likväl ej temperaturen ej öfver +15 grader För skördens torkning i hässjorna blef wäderleken ganska tjenlig
Oktober. Redan i manadens början visade sig skarp frost under nätterna. Den 21 war –5 grader på morgonen och bergen woro betäckta med snö. I slutet af månaden woro smärre wattendrag isbetäckta och slädföret hjelpligt.
November. Tö och regn började månaden, tog bort all snö och lemnade endast isgatan quar. Lägsta temperaturen inträffade före och omkring d. 20 då term. visade –10 grader à 12 grader, annars war wäderleken öfvervägande mild hela månaden
December. Äfven denna månad war temperaturen ovanl. mild, så att med undantag af d. 8:de, då term. visade –23 grader samt en eller annan dag, då den kunde visa –10 grader à –13 grader stod den vanl. en eller annan grad öfver eller under nollpunkten. Årets sista dagar nedgick dock term. till –11 grader à –14 grader
Af ofvanstående redogörelse för wäderleken säger sig nästan sjelft huru årswexten utfallit och kan dess resultat med ett par ord karakteriseras som: ”litet men godt”, så mycket mera att sätta wärde på som man ännu hade eftersmaken af 1867 års omogna och skämda skörd quar. Höskörden blef nästan knapp så att wäl på många hemman ladugården ställts på förknappning eller förminskning. Kornet blef kort på strå hvilket ock betydl. bidrog till minskad fodertillgång, men så blef kärnan så mycket mustigare i stället {…} här stod icke något s.k. ”lättkorn” att att få för pengar, så mycket lyckligare som det s.k. ”stridkornet” torde fylla behofvet. Potatisen gaf wäl ej så mycket i tunnan som vanliga år, men så war den af sådan ovanlig godhet i stället att dess wärde som födoämne steg i förhållande dertill. Rågen, endast sparsamt odlad, war i allmänhet mycket tunn men kärnan stor och af god beskaffenhet. Att man sålunda ej kan debitera 1868 års skörd för några sjukdomar härstädes är påtagligt, hvaremot följderna af 1867 års otillräckliga och dåliga afkastning af jordbruket teml. tydligt kunna spåras i under året gängse epidemier
– ur årsrapport 1868 av Elis Nicolaus Carlgren, provinsialläkare Skogs distrikt
Provinsialläkarna brukade vanligtvis inte behöva närvara vid förlossningar men vid särskilt svåra fall kallade barnmorskan på läkaren.
“Sjelf har jag under året tvenne gånger varit tillkallad till svårare förlossningar, neml. första gången omedelbart efter min hemkomst natten till 24 Januari från Örnsköldsviks distrikt, der jag på Kongl. Maj:ts Bef:des förordnande i egenskap af t.f. provincialläkare efter D:r Strömbäcks död uppehållit mig en veckas tid, under hvilken tid ej mindre än trenne bud hade warit efter mig från barnmorskan Sundin i Nordingrå, som ej på egen hand kunde förlossa Magnus Melanders 37 åriga hustru i Mjellom. Wid min ankomst befanns moderkakan ”delvis föreliggande” och upplystes att quinnan hade haft svåra blödningar öfver 8 dagar. Patientens puls kunde ej uppfattas, rösten ej hörbar, blekheten waxlik o.s.v. Blödningen hade upphört. Oaktadt förhoppningarne om quinnans lif woro så godt som inga, företog jag dock genast, för att om möjligt åtminstone få henne förlöst, wändning, hvilken hastigt och utan ringaste svårighet verkställdes, men då quinnan synbarligen drog sina sista andetag, afstods från fortsättande af operationen. Måhända hade litet mera käckhet från barnmorskans sida, före min ankomst, här warit på sin plats.”
– ur årsrapport 1868 av Elis Nicolaus Carlgren, provinsialläkare Skogs distrikt
1869: Provinsialläkaren dör av tyfus
Att det var ett hårt och slitsamt jobb att vara ensam provinsialläkare i ett så stort distrikt som Skog kan man förstå. Det var också farligt eftersom man ännu hade begränsad kunskap om hur smittsamma sjukdomar spreds.
Provinsialläkare Elis Nicolaus Carlgren drabbades själv av tyfus och dog 37 år gammal den 23 november 1869.
I Skogs distrikt dog tre provinsialläkare i tjänsten under en 10-årsperiod.
- 1863 doktor Bohman, 29 år gammal
- 1869 dog doktor Carlgren, 37 år gammal
- 1872 dog doktor Drakenberg 39 år gammal.
Du kan hitta fler årsrapporter från provinsialläkarna i Medicinhistoriska databasen, Linköping University Electronic Press.
